För trött för att skriva, för utmattad för att låta bli.

Det har gått några veckor sedan min senaste uppdatering. Anledningen är det jag faktiskt förutsatte, att funktionen för skärmbilder skulle gå varm på exmakens telefon. Sms och Instagraminlägg, halvskickligt ihopklippta och bifogade till en i raden av alla märkliga kravbrev från hans advokat. Då snackar vi självklart inte om bilder på hur fint jag gör det för min son, utan om kampen och förnedringen jag lever med dagligen. Hur nu det egentligen skulle vara till min nackdel. Men efter att under så lång tid varit rädd för att yppa min åsikt så blev det ändå för mycket. Tills nu. För det var tystnaden som tog mig ner i det där djupa hålet som nästan kostade mig livet.

“Du hänger ut din familj”. Jag kan säga en sak med säkerhet Daniel, Lena, Sofia och alla andra ni som läser i syfte av att fortsätta ert karaktärsmord på mig. Ni är mycket och ni har spelat betydande roller på många sätt. Men ni är definitivt inte min familj.

Min familj är Evan, ljuset i mitt liv och anledningen till att jag kämpar så att tårarna sprutar när dagen är slut. Han som jag tack vare min före detta familj bara får träffa i mitt före detta hem fyra timmar om söndagarna. Som jag på grund av vad som pågår där fått dra ned kraftigt. I samråd med sakkunniga ska tilläggas. Alltså, personer som förstår att traumat som skett där har negativ inverkan på såväl mig som på min pojke.

Min familj är också mina vänner. Alla ni som finns där och som säger att ni stöttar mig. Min familj är mina föräldrar som längtar efter att få lära känna sitt barnbarn igen. Och min familj är min osannolikt fantastiska Johan, som påminner mig om och kanske även lär mig om vad äkta kärlek är. Man behöver väl inte vara kärnfysiker för att förstå att förnedringen slog till lite extra där. Att det skulle dras till den här spetsen är dock inget jag kunnat drömma om, inte ens i de fantasier jag har som brukar kunna sväva iväg en hel del. Det här helvetet, det är inget som hade behövt hända.

För det är just så det är Daniel. Det är du och ingen annan som initierat en utredning av socialtjänsten angående Evans boende. Det är du som släpat mig till Tingsrätten. Det är du som gjorde mig hemlös vilket ledde till att jag i november fick gå med på att Evan skulle bo med dig tills dess att jag fått ett eget boende.

Det är också du som genom din advokat låter meddela att du inte längre står för löftet om att umgänget skulle ske I min bostad när den var löst. Det är du som hittar på att jag missbrukar läkemedel. Det är du som påstår att jag varit institutionaliserad.

Min terapeut säger att jag tyvärr måste spela spelet. Så jag lämnar urinprov för att visa på att jag är ren, trots förnedringen då min ångestmedicin var alkohol (vilket jag också varit ärlig med under all denna tid.) Jag kämpar för att få ta mina så kallade peth-prover som visar på att jag inte dricker. Och jag försöker inte bryta ihop när regionen slarvar bort resultaten. Trots förnedringen om antydningar kring att jag själv orsakat detta.

Idag är det söndag och på grund av ett bortslarvat prov så ska jag alltså dit igen. I och för sig, det hade med största sannolikhet dykt upp något nytt “orosmoment” om regionen inte strulat till det. Andra vanligt förekommande ämnen är min diabetes, min anorexi från ungdomen och min dåliga syn. Mitt arbete har också dykt upp – varannan gång jobbar jag för mycket och varannan gång för lite. Saker som inte bekom honom alls under tiden då jag på egen hand försökte hålla familjelivet över ytan.

Ja, jag skickar sms samt visar oro och frustration över situationen. Hade jag varit anställd som socialsekreterare i Växjö så hade jag nog faktiskt tyckt det vore lite konstigt om jag inte gjorde det. Svaret på min fråga om jag får ta hand om pojken, som vi för övrigt har gemensam vårdnad om, om Daniel skulle drabbas av covid eller liknande är följande:

“Jag får fundera. En hypotetisk fråga som jag tänker att jag får ta ställning till om det skulle inträffa. ”

#jagkanocksåskärmdumpa

Vad socialtjänsten gjort, eller rättare sagt inte gjort, får jag återkomma till. Nu ska jag samla ihop tillräckligt med krafter för att åka och berätta för min son hur mycket jag älskar honom, hur mycket jag kämpar för att han ska få ha det bra.

För när allt kommer omkring så är det ju det vi borde fokusera på. Jag har aldrig velat att ärendet ska upp i Tingsrätten. Jag kände inget behov av en boendeutredning. Jag ville att Evan I lugn och ro skulle få vänja sig vid att mamma och pappa inte längre bor ihop men att det är helt ok ändå. Att mamma mådde dåligt men att hon är bättre nu.

Sängen är bäddad. Huset är barnsäkrat. Böckerna ligger redo och leksakerna står framplockade, vissa fortfarande oöppnade i lådor inne på ditt rum. Jag hatar det här spelet som jag tvingas spela med i. Jag hatar att det skulle bli såhär. Jag vill bara att du ska få komma hem till mamma nu min älskade pojke.

En frilansares vardag

Du har nu hittat hem till en mångfacetterad frilansare med lång erfarenhet av att skriva, fotografera och kommunicera. Här på min hemsida beskriver jag min alldeles underbart ovanliga vardag, helt enkelt, en frilansares vardag.

Skribent

Anna-Stina Stenbäck

– frilanstjänster från de småländska skogarna

Följ mig på Sociala Medier

Scroll to Top